Forskare vid University of Bristol har presenterat ett banbrytande tillvägagångssätt för social robotik, inspirerat av hästassisterad terapi, som kan förändra hur robotar interagerar med människor i terapeutiska sammanhang.
Forskarteamet, lett av Ellen Weir vid Bristols fakultet för naturvetenskap och teknik, fann att terapeutiska robotar inte bör fungera som passiva följeslagare utan som aktiva medarbetare, likt terapihästar. Dessa robotar är utformade för att undvika kontakt när användare är stressade eller upprörda och svarar positivt först när personen uppvisar lugn och känslomässig reglering.
Studien, som presenterades på CHI '25-konferensen om mänskliga faktorer i datorsystem i Yokohama, utmanar den konventionella designfilosofin för sociala robotar. Nuvarande modeller prioriterar ofta lydnad, förutsägbarhet och användarkomfort, men forskarna rekommenderar att terapeutiska robotar bör uppvisa större autonomi istället för endimensionella uttryck av vänskap och följsamhet.
Innovation hämtar inspiration från hästassisterade interventioner (EAI), där individer kommunicerar med hästar genom kroppsspråk och känslomässig energi. I dessa terapier undviker hästen att följa signaler från någon som närmar sig med spänning eller känslomässig obalans. När individen blir lugn, tydlig och självsäker, svarar hästen positivt. Denna 'levande spegel'-effekt hjälper deltagarna att känna igen och justera sina känslotillstånd, vilket förbättrar både inre välbefinnande och sociala interaktioner.
Projektet innebär ett betydande framsteg inom teknik för mentalvårdsbehandling. Under ledning av Weir inspirerades forskarteamet av EAI, som är väletablerade kompletterande metoder som kombinerar fysisk aktivitet med kognitiv stimulans. Dessa interventioner är särskilt värdefulla för personer med PTSD, trauma eller autism, som har svårt för traditionella samtalsterapier.
Detta tillvägagångssätt har en transformerande potential för robotterapi, där användare kan utveckla självinsikt och färdigheter i känsloreglering. Utöver terapi kan konceptet påverka människa-robot-interaktion inom andra områden, såsom träning av robotar för social färdighetsutveckling, emotionell coachning och stresshantering på arbetsplatsen. En viktig fråga kvarstår dock: kan robotar verkligen återskapa – eller åtminstone komplettera – den känslomässiga djupet i människa-djur-interaktioner?
Weir påpekade att konceptet har bredare tillämpningar utöver terapi, då känslomässigt responsiva robotar kan användas inom utbildning, arbetsplatsvälmående och social färdighetsträning för personer med neurodiversitet. Även om det är oklart om robotar verkligen kan återskapa den känslomässiga djupet i människa-djur-relationer, tror forskarna att de ändå kan spela en meningsfull roll för att stödja känslomässigt välbefinnande, särskilt i miljöer där traditionell terapi inte är tillgänglig.